happyhours

Jag spottade mej i handen och drog den genom håret. Jag såg på mej själv genom den smutsiga spegeln och konstaterade att jag verkligen passade i backslick, även om det tagit hela eftermiddagen att forma den. Jag kastade en snabb blick på väggklockan, tio minuter kvar. Min blick vandrade tillbaka till spegeln, några pärlor av svett hade bildats i tinningarna. Jag kunde känna blodet pulsera i mina ådror, saliv strömmade till munnen. Jag var otroligt taggad och en känsla av oövervinnelighet började rota sig inom mej. 
 
Jag gick avslappnat fram till minibaren i bortre ändan av rummet och hällde upp en whisky. En behaglig kännsla drog genom mej när vätskan rann ner genom min strupe. Jag ställde ner glaset med en smäll och log självsäkert. Ikväll kunde inget gå fel. 
  
Jag beundrade den stora skölden med vårt märke på som hängde ovanför den öppna spisen. Mina förfäder hade lagt ner stor möda på att skapa den image som idag omgav oss. Märket var bara det yttersta beviset på den rörelse jag nu hade ansvar och total makt över. Kännslorna som uppfyllde mej när jag såg på skölden höll på att få mej att explodera. Jag rättade till mina kläder samtidigt som jag kände några fjärilar imagen, jag tog genast död på dem med en klunk whisky till.
  
Punktlighet är en av mina högsta värderingar och det var bara några få minuter kvar tills det var dags. Jag kände ett litet uns av stress när jag med snabba steg gick fram till den påslagna windows 98:an som stod i ett hörna av rummet. Den såg malplacerad i den övrigt korrekta 1940-tals inredningen. Men jag visste att den var ett nödvändigt ont. Jag loggade snabbt in på Facebook för att ändra mitt status innan det var dags att börja. 
  
När jag var färdig tog jag en sista titt i spegeln. Mina ögon lyste rödare än någonsin förr och jag kunde inte vara mer redo. Jag öppnade den tunga ekdörren till scenen i den stora salen som var i direkt anslutning till rummet jag befunnit mig i den senaste halvtimmen. 
  
Påväg ut ur skuggorna drog jag på mig den obligatoriska masken som också var ett kännetecken för oss. Applåder och rop steg i salen så fort åskådarna fick syn på mej. Jag gick fram till podiet som var placerat mitt på scenen. Ljudet i salen tystnade tvärt när jag höjde handen. Någon hade tänt eldar utanför huset och det gulaktiga skenet som kom in i rummet genom de stora fönstren var det enda ljus som fanns i salen. Jag kunde bara föreställa mig deras ivriga ansiktsuttryck bakom deras masker. 
Det här är min stolthet. Mitt politiska parti. Jag, en politiker. Det här är min livsuppgift.