Den förlorade båten
Det var en varm och solig dag, första måndagen i Juni. Jag och mina vänner hade stigit upp relativt tidigt med tanke på att det var sommarlov för att ta oss till Segelbåtsföreningen.
Där stod den, båten som vi snart skulle börja restaurera. Den stod så oskuldsfullt stilla på sin plats i skjulet
at man nästan trodde att den dolde någon slags hemlighet, men det skulle vi aldrig få veta ifall den gjorde.
Vi tog fram våra verktyg och satt nästan direkt igång med arbetet. Själva jobbet var inte så jobbigt men värmen gjorde så att jag kände hur svettdropparna kröp fram längs mina nakna armar. Det var då allting plötsligt hände.
Jag måste erkänna att jag under tiden jag slipade på båtens botten stod och drömde om den farliga skolskjutaren då det började. Mitt i mina dagdrömmar hörde jag en röst som entusiastiskt ropade: Wuhuuuuuuu!
Jag vände snabbt på huvudet och såg min vän Antoni åka förbi susande på en jättelik vagn som satt fast på ett likande tågräls. Allt hände mycket snabbt så jag hann inte uppfatta allt, men såg hur Sahara snabbt som blixten drog undan sin cykel för att förhindra den från att krossas av den jättelika metall vagnen.
Vagnen som nu kommit upp i en extrem hög hastighet verkade inte ha några som helst tankar på att stanna utan styrde sig rakt mot vattnet.
Precis som MacGyver hoppade Antoni in i vassen precis innan vagnen flög ner i vattnet. Jag uppfattade vad som hade hänt, och kastade mig mot vassen var Antoni satt. Jag såg träbalkar som varit på vagnen börja flyta utåt och förstod att vi måste fåt tag i dem innan de flutit ut för långt, utan att tvivla hoppade jag i vattnet och började simma efter träbitarna som flöt längre och längre ut i vattnet.
När jag fått tag i nästan alla hörde jag två mansröster som lät hysteriska och ropade: "VA SAATAN HÅLLER NI PÅ MED?! "
Jag vände mig och såg två medelåldersmän komma springande mot oss.
"J-j-jag bara saatt på den" fick Antoni fram och tittade ner på marken.
"Bara satt på den" utropade den ena mannen som verkade vara chef över stället.
Jag ställde mig upp för att försvara Antoni och märkte på samma gång att min vita topp blivit genomskinlig i vattnet och klibbade sig mot min brunbrända kropp. Tydligen märkte chefen det också och sade på nytt med en mjukare och vänligare ton, "Nå sånt händer, tur att ingen blev skadad. Kan du kolla ifall du hittar vagnen där nere?"
Jag nickade och vadade ut en bit i vattnet igen, men märkte att det blev djupt mycket snabbt och att jag inte hade en chans att hitta vagnen där nere.
"Det är för djupt" sade jag lugnt, mannen suckade djupt och sade att de måste ringa in en dykare som kunde dyka efter den.
Vi gick upp tillbaka till båten då mannen frågade skeptiskt om vi hade någon båt här. Sahara svarade snabbt "jo dendär" och pekade in i skjulet, där hon fortfarande stod stilla. "Det där är inte er båt längre" svarade mannen tvärt och vi insåg att denna lilla händelse tagit den vackra båten och alla våra fantasier om ljuvliga sommardagar i en ifrån o
Där stod den, båten som vi snart skulle börja restaurera. Den stod så oskuldsfullt stilla på sin plats i skjulet
at man nästan trodde att den dolde någon slags hemlighet, men det skulle vi aldrig få veta ifall den gjorde.
Vi tog fram våra verktyg och satt nästan direkt igång med arbetet. Själva jobbet var inte så jobbigt men värmen gjorde så att jag kände hur svettdropparna kröp fram längs mina nakna armar. Det var då allting plötsligt hände.
Jag måste erkänna att jag under tiden jag slipade på båtens botten stod och drömde om den farliga skolskjutaren då det började. Mitt i mina dagdrömmar hörde jag en röst som entusiastiskt ropade: Wuhuuuuuuu!
Jag vände snabbt på huvudet och såg min vän Antoni åka förbi susande på en jättelik vagn som satt fast på ett likande tågräls. Allt hände mycket snabbt så jag hann inte uppfatta allt, men såg hur Sahara snabbt som blixten drog undan sin cykel för att förhindra den från att krossas av den jättelika metall vagnen.
Vagnen som nu kommit upp i en extrem hög hastighet verkade inte ha några som helst tankar på att stanna utan styrde sig rakt mot vattnet.
Precis som MacGyver hoppade Antoni in i vassen precis innan vagnen flög ner i vattnet. Jag uppfattade vad som hade hänt, och kastade mig mot vassen var Antoni satt. Jag såg träbalkar som varit på vagnen börja flyta utåt och förstod att vi måste fåt tag i dem innan de flutit ut för långt, utan att tvivla hoppade jag i vattnet och började simma efter träbitarna som flöt längre och längre ut i vattnet.
När jag fått tag i nästan alla hörde jag två mansröster som lät hysteriska och ropade: "VA SAATAN HÅLLER NI PÅ MED?! "
Jag vände mig och såg två medelåldersmän komma springande mot oss.
"J-j-jag bara saatt på den" fick Antoni fram och tittade ner på marken.
"Bara satt på den" utropade den ena mannen som verkade vara chef över stället.
Jag ställde mig upp för att försvara Antoni och märkte på samma gång att min vita topp blivit genomskinlig i vattnet och klibbade sig mot min brunbrända kropp. Tydligen märkte chefen det också och sade på nytt med en mjukare och vänligare ton, "Nå sånt händer, tur att ingen blev skadad. Kan du kolla ifall du hittar vagnen där nere?"
Jag nickade och vadade ut en bit i vattnet igen, men märkte att det blev djupt mycket snabbt och att jag inte hade en chans att hitta vagnen där nere.
"Det är för djupt" sade jag lugnt, mannen suckade djupt och sade att de måste ringa in en dykare som kunde dyka efter den.
Vi gick upp tillbaka till båten då mannen frågade skeptiskt om vi hade någon båt här. Sahara svarade snabbt "jo dendär" och pekade in i skjulet, där hon fortfarande stod stilla. "Det där är inte er båt längre" svarade mannen tvärt och vi insåg att denna lilla händelse tagit den vackra båten och alla våra fantasier om ljuvliga sommardagar i en ifrån o
Kommentarer
Trackback
