happyhours

Det var stjärnklart. Ovanför träden kunde man tydligt se månen, stjärnorna glittrade runtom. Det dova ljudet från den vita paketbilens motor som gick på tomgång nådde ända in i, det dova motorljudet fanns där som en bakgrund till den polska radiokanalen som envist varvade klassiska engelska jullåtar med konstiga remixade slaviska melodier. Jag begrep inte ett ord av vad mannen som talade mellan låtarna sade, men jag kunde urskilja enstaka engelska uttryck som slank med i hans långa monologer.

Jag tittade på mitt armbandsur som visade på tre minuter före två. Det var kolsvart ute, sånär som på stjärnorna. Jag sträckte mig efter den rutiga termosen som låg på det slitna passagerarsätet och skruvade av korken. Lite ånga virvlade upp ur den när jag tog bort korken, bra, kaffet var iallafall varmt. Jag hällde upp en rejäl kopp som jag svepte i ett nafs. Sedan öppnade jag för säkerhets skull en Battery som gick samma öde till mötes som kaffet. 
Det gällde att vara på helspänn ikväll, inget fick gå fel. Och det visste jag att det inte skulle, jag hade planerat det här ända sedan sommaren då jag utfört mitt förra uppdrag. Det var självklart en genialisk plan.

Jag insåg att det var dags att åka, sakta körde ja ut från den smala, nästan igensnöade skogsvägen jag parkerat på. Om tre minuter skulle jag möta upp de lokala medarbetarna, de var gamla bekanta till mig. Via dem hade jag ordnat en Sig Sauer åt mig förra våren. Vapnet låg i innerfickan i den tjocka Fjällrävenjackan jag köpt i den lokala Ski-shoppen i min hemby. 

Jag svängde av till höger från landsvägen och körde längs en aningen krokigare väg, precis som den ljuva kvinnorösten på GPS:en instruerade mig. Efter ett antal kurvor till såg jag den. Jag greps av dess perfektion, den var så vacker. Det var inte svårt att förstå varför min uppdragsgivare var så angelägen om att få sitt byte. 

Vid vägkanten såg jag tre muskulösa gestalter, och glöden av en tobak. Det var nu det gällde. Jag svängde bilen  på parkeringen och backade de sista metrarna. All kaffe och energidryck under kvällens lopp gjorde så mina händer darrade lätt. Jag drog ner pälsmössan över öronen och stängde dragkedjan i min jacka. Sedan stängde jag av technon som spelades för fullt på radion och steg ur bilen. Det var kallt som fan. 
Snön dämpade ljudet av fotsteg till hundra procent. Jag log när jag tänkte på hur lätt det skulle bli, fast och andra sidan hade jag ju valt datum med omsorg. Det var min turdag för den här månaden enligt pensionärstidningen som jag alltid brukade läsa. Inget kunde alltså gå fel. Det gällde bara att vara fokuserad. 

Jag gick runt till paketbilens baksida och öppnade dörrarna, jag vinkade åt männen som börjat gå mot mig. Jag kände genast igen två av dem men den korta killen hade jag inte sett förut. Jag höjde frågande på mitt vänstra ögonbryn och Andrzej som fattade vinken presenterade pojken som sin äldste son, han hade alltså tagits in i firman, som blott 17 år gammal.

Jag räckte dem redskapen och bad dem skynda sig, de skrattade och sa att stället var så gott som obevakat. Det var verkligen ett lätt byte.

En kvart senare var bytet inrullat i pressenningar och varsamt placerat i skåpbilens lastutrymme. Jag räckte några sedlar åt männen och klev sedan in i förarhytten. Jag kunde knappt känna mina händer och fötter, inte blev det bättre av att skåpbilen blivit genomkall under vårt korta arbete. Min andedräkt blev ett moln av rök så fort den lämnat min mun, fönstren hade också hunnit frysa igen och jag svor en lång ramsa i takt med technomusiken som spelades på radion. Bilmotorn startade med ett dovt ljud, jag lät bilen gå på tomgång några minuter innan jag sakta började köra iväg.

Efter en timmes körande kände jag mig lite småhungrig och framför allt trött. Jag svängde in på en rastplats och sträckte mig efter den andra termosen med makaroner och hällde upp lite av de vid det här lagret överkokta kladdiga makaronerna i en skål. Efter ett antal portioner makaroner och två burkar Battery kände jag mig redo för att köra vidare. 

Efter en timme nådde jag motorvägen norrut. Jag pressade bilen lite hårdare än vad hastighetsbegränsningarna tillät. Det var nästan tomt på vägen och jag mötte bara enstaka lastbilar påväg söderut. Om några timmar skulle jag ta färjan till mitt hemland där skylten skulle hämtas upp av min uppdragsgivares män. Jag kände mig nästan odödlig där jag susade fram längs motorvägen. Kännslan orsakades antagligen till en viss del av allt koffein jag fått i mig under natten, men också kännslan av att lyckas med ett uppdrag bidrog. Jag tog fram min NOKIA-touch och knappade in ett meddelande till min uppdragsgivare. Skylten skulle vara levererad om två dagar. Jag skulle få en fet lön på mitt Schweiziska bankkonto. Jag förtjänade verkligen de varma veckor i Thailand som väntade.