happyhours

Det var en mörk och regnig sommarkväll. Jag gick ensam under gatlampornas svaga sken, stilettklackarna ekade mot den våta asfalten. Inte en människa syntes till. Långt borta hörde jag en mås skrika. Det gälla ljudet lät kusligt i dimman.
   Äntligen såg jag de höga rosenbuskarna på håll, nu var det inte långt kvar hem. Min långa trenchcoat fladdrade i vinden, och min andedräkt bildade ett tunt fuktlager på mitt ansikte när jag gick. Bara genom parken kvar innan jag skulle få sätta mig i den stora, hudfärgade fotöljen med kroppslikande detaljer på, med en kopp varm choklad framför den sprakande brasan. 
  Klackarna tystnade när jag svängde åt vänster, och trädde in på den frodiga gräsmattan.  Syrsorna spelade sin sorgsna melodi när jag gick uppför backen, in mot den stora parkens mitt. Med ens blev jag illa till mods. Långsamt stannade jag och tittade runt mig med flackande blick. Jag styrde åter stegen mot parkens mittpunkt, denhär gången med snabbare fötter. Nu kunde jag se det taggtrådsstängselomgärdade området som kommit att bli Brunnsparkens centrum. Med möda öppnade jag den tunga järngrinden medan jag förbannade faktumet att det var denna rutt jag måste följa för att vara hemma före 24. 
   Järngrinden gnisslade oroväckande i tystnaden. Gammalt gräs blåste upp på mina fötter när jag ytterligare ökade takten på mina steg. Någonting var fel - Väldigt fel.

Min andninghämntning blev snabbare, luftrören började pipa och jag kände hur paniken övervälvde mitt medvetande. Jag kastade en snabb blick bakåt, då såg jag de röda ögonen som skälmsk blinkade till i mörkret. Mitt första skräckslagna löpsteg slutade med en flopp. En djävulskt slugt utplacerad rävsax slog igen över min fot och vad. Det tog flera sekunder innan fattade vad som hade hänt, innan jag såg blodet. Blodet som redan hade bildat en mörk pöl i gräset. Jag skrek.

Utom mig försökte jag lösgöra min fot från rävsaxen; lönlöst: den trängde bara djupare in i vaden. Jag visste att de röda ögonen iakttog mig även om jag inte kunde se dem. Hyperventilerande och med en enorm smärta i foten steg jag upp för att försöka fly från odjuret. Först då förstod jag, och inte ens då. Rävsaxen var fastgjord i en stor ek med en massiv bronskedja, som glimmade ondskefullt i månljuset. Jag kunde inte komma undan.

En sträv röst yttrade sig bakom min rygg. Vad tänker du på? Frågade han pervest. Långsamt associerade min hjärna. Nej! Inte han! Varför just jag?!
   Han skrattade lågt och ondskefullt medan han gick i en halvcirkel för att kunna möta min blick. Jag visste det; det var han! Jag blev så äcklad av de röda ögonen. Då såg jag någonting annat, någonting med hans outfit var inte riktigt som det skulle. Jag försökte hålla mig, men skrattet bubblade upp genom strupen - ett hysteriskt fniss som snabbt accelererade till råflabb. Han visste vad jag skrattade åt, även andra hade pikat honom för den.
Hans röda ögon smalnade och en svart blixt genomsköt dem. Med ett ursinnigt ryck drog han skynket av den stora anordning som stod vill kullens sluttning. Den var lika stor som mitt vardagsrum. Skräcken genomborrade mitt sinne, lamslående, andlöst. NEEEJ!! INTE ****OMASKINEN!!!!

29.04-09. 17:28. Baserad på verkliga händelser.