Än en gång reste sig björnen och slog
Det var en kall novembermorgon. Trots att den första snön hade brett sitt täcke över landskapet var det alldeles mörkt. Fönsterljus spelade över spegelsvart vatten.
Det låg en slags ondska över den pittoreska skogsgläntan. Trots att det var vackert skulle förbipasserande komma att ge vika för kylan och skynda sig förbi, illa till mods över den olustiga atmosfären som höll området i ett järngrepp. Träden visste vad som skulle komma och de vred sig av fruktan, fjättrade vid sina stammar. En sista näbbmus pilade över snön.
Träden hade all anledning att bäva. Någonting som hade varit försänkt i dvala under många, många år hade vaknat till liv igen. Någonting som var väckt ur sin sömn, som den åldriga men vid den tiden fortfarande kraftfulla schamankvinnan hade försatt honom i. Löven darrade.
Ultrarabiesbjörnen, utsvulten och rasande, stod på bakbenen uppe på den vita kullen. Trots att han delvis sjunkt ner i snön var han längre än tre fullvuxna karlar tillsammans. Bakom honom skymtade det vidunderliga hål i vilket han varit fjättrad tack vare schamankvinnans besvärjelser. Det stank.
Ett oerhört vrål skakade den lilla staden. Ultrarabiesbjörnens mun var full med fradga, som sprutade när han lät luften strömma ut genom hans stinkande lungor. Han lät frambenen träffa marken och riktade - med ögon lysande röda - sin färd mot centrum av den lilla staden.
I marschtakt mot ny död och förödelse.
