happyhours

Billåset pep till då jag tryckte på fjärrkontrollen. Den svarta Audin,  årsmodell 2011, en tjugofyraårspresent åt mig själv glänste i det kalla skenet från lysrören i höghusets parkeringsgarage. Jag öppnade dörren till förarsidan och slängde in min blåa kavaj och tiger of sweden portföljen slash datorväskan av konjaksbrunt läder .  Jag satte mig ner och satte nyckeln i tändlåset, satte på mig mina rayban piloter och såg på mig själv i backspegeln. Det ljusbruna välstylade håret, mitt nyrakade ansikte, solrännan av exakt rätt nyans, det synligaste beviset på sommaren i Saint-Tropez, jag var nöjd med det jag såg i spegeln, perfekt, förstås.

Det var en perfekt dag, tidig höst, men soligt och fortfarande  tillräckligt varmt för chinos och mina nya Gucci loafers. Jag körde sakta längs kullerstensgatan, vid sommarrestaurangen intill hovrätten svängde jag av åt höger, in mot centrum. När jag passerade daghemmet slog jag på bilens radio. Efter det första trafikljuset vibrerade min Iphone, ett nytt meddelande från den andra delägaren. Affären klar, klienten hade just skrivit på pappren. Jag log för mig själv, det här var bra, det var ett mycket viktigt avtal för firman, det betydde även en kvarts miljon var för oss båda ägare.

Jag såg på läderklockan runt handleden, kvart före tio, jag var straxt framme, i perfekt tid. Samtidigt som jag vände mig om och låste bilen såg jag Jocke som parkerat några rutor bort. Jag höjde handen och vinkade lite slappt, tillräckligt laid-back för att markera hierarkin som rådde, som någon av högre rang kunde jag inte visa mig allt för angelägen. Han nickade som hälsning, vi småpratade artigt på vägen, han hade som vanligt jobbat på banken under sommaren, jag berättade om veckan på segelbåten i medelhavet.  

När vi nästan var framme berättade Jocke om den nya springpojken. Under senvåren, straxt efter att jag stuckit ner till Saint-Tropez hade de hittat en lämplig ersättare till Calle, jag bad honom berätta mer, även detta var goda nyheter denna morgon. Den nya killen var fortfarande gymnasiestuderande, men annars perfekt, hade körkort, kände många tjejer och var villig att sköta smutsjobbet.  Jag nickade medan Jocke berättade, detta var mycket bra, mer än jag vågat hoppas på.

När vi gick upp för trappan kände jag tydligt att detta skulle bli ett bra år, en perfekt terminsstart för ett nytt år på Handelshögskolan.        

Balladen om cityräven

Det var en gång en cityräv

Pälsen hans var rätt så snäv

Efter att han spisat

Mat som sig sen visat

Vara den återvinning farmen bedrev

Ty det var riktigt ekotänk

Om än med en aning blodstänk

Att när man rävarna flått

Och pälspengar fått

Mala kadavren till mat, så befängt!

Detta faktum gör rävar just ingenting

Men småningom begynte folk omkring

Att uppror göra

Sen får ni höra

Hur infödingar skred till handling.

Tvenne rävflickor från trakten

Kunde inte tåla slakten

Och att söta små djur

Måste sitta i bur

Så med fritagning börja' tjejpakten.

Dock hade frälsarna förbisett

Att tamrävar inte har det lätt

Så när hungern räven tärde

Han insåg rävars värde

Och åt sin familj för att bli mätt

Snart var vår räv föräldralös

Han blev ett ensambarn med klös

Tills en dag då han kände

Från ett livsmedelsväsende

En vittring som var deliciös

Till Nyykaabi city räven kom

Han beslöt att aldrig vända om

Där cityliv han levde

Och sin mage han förhävde

Men detta honom inte bekom

Räven blev snart rysligt mallig

I kläder köpta på Halpa- Halli

Att han med nosen i det blå

Trodde sig ha förkörsrätt som få

Och snarare borde köpt sig en trafikväst, knallig

En natt med vårdslöshet framförde

Infödingen, den oberörde

Sin Opel Astra

Och mot grillen snart knastra

Benknotorna av cityräven, den överkörde

Nästa morgon det i tidningarna grämdes

Ja, hela österbotten beklämdes

Över rävens bortgång

"Man borde gå skallgång!"

Ja smitaren båd' hotades å skrämdes

Men inte alls långt därifrån

Oförmögen att undgå nyhetsbyrån

Stod en rävflicka och tvätta'

Bilen som rävblod beskvätta'

Och begrunda' lönsamhetsnivån

Alltså, sensmoralen i detta

Är, kan jag för er berätta

Spara energin

Lägg int' pengar på bensin

Köp en rävpäls, vettja'!

Närapå en och en halv dryga metrar lång var hon, där hon något framåtböjd med korta rappa steg kryssade över torget. Hennes illasittande jeans med ett par joggingbyxor under smickrade inte hennes figur, men det tog hon ingen notis om. Det fanns inte så mycket figur att smickra i den kroppen. Hon var van med hårda tag, och hennes fingrar hade små förhårdnader av skavsåren hon fått av att mocka skit i ladugården, och lukten låg som en permanent dimma runt henne. Hon undveks och ville bli undvikt av alla., även om det var smått omöjligt med det mörka, korta håret i en konstig frisyr, och den gigantiska väskan hon släpade på

Dörren stod öppen, och hon hasade ner för trapporna med ett lågt stönande. I omklädningsrummet var det nästan folktomt, så ingen tog någon notis om hennes gigantiska väska med de pedantiskt packade sakerna. Efter att ha dragit på sig sina träningskläder, som hon ärvt av sin 72 år gamla dementa mor  började hon förflytta sig mot bastuavdelningen. Diskret, mycket diskret med något finurligt i blicken och slickandes sina läppar. En kvinna i duschen såg avsmakande på henne, men det var inget mot vad folk ute på torget hade stirrat då hon släpat sin bag genom snön.

Efter att ha kryssat sig genom otaliga dörrar kom hon fram. Rummet. Hennes Rum. Ingen annan viste om att det var Hennes Rum, därför älskade hon det så högt. Hon öppnade den röda dörren och satte sig ner på golvet och började sakta vagga fram och tillbaka. Här var hon säker. Det prasslade till i ett hörn, och hennes vän dök upp. Hon klappade honom (eller var det henne) på huvudet, och smekte den låga gråa svansen. En liten rutten ostbit ur hennes ficka lockade fram resen av familjen, och där satt hon. Med alla hon älskade runt sig. Det var en stund av frid, att höra de små pipen och känna hur de klättrade på henne, känna doften av klor från bassängen i rummet bredvid. Hon smekte dem långsamt och mjukt och kände sig som den lyckligaste Humppilabon i världen. Faktum var att hon var den enda, i Humppila fanns det inte ens råttor att smeka. Hon öppnade munnen och tog en stor tugga av en av de gråa små kropparna. Blodet stänkte kring henne, men hon brydde sig inte utan började långsamt plocka ner sina vänner i väskan.

Jag torkade mig om munnen där jag satt vid ändan av långbordet. Det var verkligen ett långt bord. Min fru satt i andra änden, ungefär fem meter ifrån mig. Längs ena långsidan satt våra fyra barn Fredrik, Fredrika, Johan och Johanna. Flickorna hade rosetter i håret och pojkarna hade håret vattenkammat i en bakåtslickad frisyr. Alla var otroligt välklädda. Inte var det min förtjänst. Under alla våra år som gifta hade min fru spenderat kopiösa summor på vår image som den perfekta familjen. Kanske var vi det också. Hela familjen var klädda i Burberrys senaste kollektion och Swarowskikristaller gnistrade vid min frus örsnibbar. 
Jag kastade ett öga på min Rolex-klocka som jag hade på vänstra handleden. Kvart före sex. Långsamt steg jag upp från min plats vid bordet och harklade mig. Jag bad min familj ursäkta mig, men jag måste springa via kiosken ett par kvarter ifrån där vi bodde. Ett kändispar hade just bestämt för att gå skillda vägar, och jag måste gå och köpa senaste Veckans Nu för att få veta mer om det hela. Min fru smålog och sade att absolut inte skulle vara något problem att jag gick iväg ett par minuter. Bara jag skyndade mig så att jag skulle hinna hem tills tomten kom. Våra barn bad mig att inte gå. Jag hade ju missat tomten de senaste fyra åren och dom ville verkligen inte att jag skulle missa honom iår igen. Efter ett löfte om att jag skulle vara snabb så kom jag mig äntligen iväg. Jag smålog åt barnen som fortfarande trodde på tomten, men jag log ännu mer åt min fru som verkligen trodde att det var jag som var tomten som skulle dyka upp inom ett par minuter. 
Jag hade gått ett par kvarter då en skäggig man klädd i rött kom emot mig. Jag high-fivade honom då vi passerade varandra och tände en cigarett. Mannen var min bäste vän, och vi skötte ett väldigt framgångsrikt företag tillsammans. Han ställde alltid upp för mig då jag behövde honom. Efter att ha gått ungeför en kilometer så kom jag fram till ett vitt stenhus. Jag fimpade min cigarett, gick fram till ytterdörren och ringde på. Det var kallt ute och jag räknade sekunderna tills dörren öppnades. Då jag stigit in genom dörren omfamnades jag av en kvinna. Hon hette Klara och hade varit min älskarinna lika många år som min fru trott att jag varit jultomte på julafton. Missförstå mig inte, det är inte så att jag inte tycker om min fru eller så, men det är bara det att jag tycker lite mera om Klara. Klara är nästan tio år yngre än mig, och otroligt vacker. Hon behövde inte ett lika tjockt lager smink som min fru, eftersom Klara inte ännu hade några rynkor att dölja. Dessutom har hon inga barn så det är mycket tystare hos henne.
Vi förflyttade oss till vardagsrummet och Klara öppnade en flaska Bollinger årgång -67. Vi pratade inte mycket medan vi drack champagnen. Från cdspelaren bredvid soffan klingade tonerna av Frosty the snowman, och utanför fönstret såg vi tomte efter tomte passera. Jag fick en impuls och bjöd upp henne till dans. Av erfarenhet så visste jag att hon var en mycket bra dansös - inom alla områden. Vi virvlade runt på vardagsrumsgolvet i ek, och vi kom allt närmare varandra. Då låten var slut satte vi oss ner på soffan igen och fortsatte smutta på den utsökta champagnen. Efter ett par glas bjöd hon mig upp för att se på julgranen som hon hade i sitt somrum. Det var då jag bestämde mig för att inte gå hem igen ikväll. Tomten skulle komma och barnen skulle få sina julklappar. Dom skulle knappast märka att inte kom tillbaka. Min fru skulle säkert undra var jag var, men hon skulle knappast bli arg. Hon skulle få ett par svindyra smycken till julklapp, de hade kostat mig en halv månadslön att skaffa dem. Men det var det värt. Eftersom diamanter är en flickas bästa vän skulle hon inte vara ensam.

Det var en kall novembermorgon. Trots att den första snön hade brett sitt täcke över landskapet var det alldeles mörkt. Fönsterljus spelade över spegelsvart vatten.

Det låg en slags ondska över den pittoreska skogsgläntan. Trots att det var vackert skulle förbipasserande komma att ge vika för kylan och skynda sig förbi, illa till mods över den olustiga atmosfären som höll området i ett järngrepp. Träden visste vad som skulle komma och de vred sig av fruktan, fjättrade vid sina stammar. En sista näbbmus pilade över snön.

Träden hade all anledning att bäva. Någonting som hade varit försänkt i dvala under många, många år hade vaknat till liv igen. Någonting som var väckt ur sin sömn, som den åldriga men vid den tiden fortfarande kraftfulla schamankvinnan hade försatt honom i. Löven darrade.

Ultrarabiesbjörnen, utsvulten och rasande, stod på bakbenen uppe på den vita kullen. Trots att han delvis sjunkt ner i snön var han längre än tre fullvuxna karlar tillsammans. Bakom honom skymtade det vidunderliga hål i vilket han varit fjättrad tack vare schamankvinnans besvärjelser. Det stank.

Ett oerhört vrål skakade den lilla staden. Ultrarabiesbjörnens mun var full med fradga, som sprutade när han lät luften strömma ut genom hans stinkande lungor. Han lät frambenen träffa marken och riktade - med ögon lysande röda - sin färd mot centrum av den lilla staden.

I marschtakt mot ny död och förödelse.

Någonting glimmade till i mörkret.. Om man kände efter kunde man känna en svag lukt av snus, närmare bestämt Åländskt snus, samt en liten, liten gnutta levergratäng. Arnolds vita förkläde var alldeles nedsölat av den illaluktande sörjan, likaså förskäraren som glimmade i hans hand. Han spottade ut snuset på marken och spände sina armar. Hans långa kroppshydda fällde en stor skugga på marken, som tagen ur en rockyfilm, förutom det lilla faktum att Arnold aldrig någonsin varit lika muskulös som en boxare, han liknade snarare en urfinsk, lång och omuskulös version av en yngre Brad Pitt.

”Saatana” svor han då hans sko i storlek 45 fastnade i gallret på marken bredvid honom. 03.45 var klockan, han hade stämt träff 04.00 utanför det stängda cafeét. Detta var hans första dag som sjuttonåring och han skämdes ända ner i tårna över att han fortfarande inte förlorat sin oskuld, trots att detta var medelåldern för en urfinsk man att sätta på en flicka för första gången. Trots detta hade han ljugit om att han inte var oskuld längre sedan han var tolv. Ingen trodde honom.

Han såg dom där i skyltfönstret. Som en dröm låg de bara där, en meter framför honom. En patetisk liten meter, och ändå utom räckhåll från hans korviga och sjabbiga händer. Han höjde näven, knöt den och måttade ett slag. Detta var hans livs chans. Glassplittren flög som små projektiler och alarmet tjöt i hans öron då glaset krossades. Hans blodiga hand fläckade det vita tyget, men han han inte reflektera över detta faktum, han visste bara att han måste bort. Bort till de blåa cafeét, där skulle hon vänta. Ingen skulle misstänka ett vackert par på aftonpromenad. På håll hördes sirenerna, men Arnold var då redan i säkerhet bakom cafeét.

Hon väntade på honom vid trädet, log som hon altid brukade. Han sprang fram och drog av sej det söliga förklädet, befläckat med blod och dagens rätt han tillagat på skolan. Han slängde de blodfläckade trosorna på henne och flåsade att hon skulle ta på dem fort. Hon gjorde som han sa och de satte verkligen som gjutna. Kaninhuvudet på hennes fylliga bak gjorde honom galen av åtrå, men hon backade skräckslaget ett steg då hon såg hans blick.

””Jag vill ha dej no genast” ropade han med finsk brytning, och hon kunde inte röra sej då hans stora arm fattade tag i henne och förskäraren slängdes på marken. Hennes svarta lackstövlar och nätstrumpbyxor låg redan där bredvid tillsammans med hennes färgglada smink och knallröda slaviska läppstift. Natten var ung, Arnold visste att nu var hans födelsedag snart fullbordad, antingen hon ville det eller inte.

för era mödrar skall vara stolta.

de skall klä er i sommarklänning och se er dansa runt.

känna sådant som inte syns, och säga sådant som inte nämns.

flytta er närmare det som inte ännu finns, peka med en varsam knuff.

slå om när det slår slint, viska när röster ropar.

täta väggarna när det blåser för hårt, lösa korsord när det känns svårt.

de skall varsamt hålla upp solen efter uppgången i öst, så att den inte faller pladask ner i väst.

leda er till era drömmar, trots att bäcken ibland rikligt strömmar.

för era mödrar, de skall vara stolta.

Happy Hours fyller 1 år idag!
Vi kommer bjuda er läsare på något alldeles alldeles extra inom en snar framtid!
Var goda och vänta, och ta en sup så blir det bättre.

GRATTIS!

Rishögen badade i solljuset mitt på torget och människomassan så dammetgjorde yrde uppi hans ansikte. Han hade tämligen svårt att andas, men detta var inget han ödslade mer tid att tänka på, där han staplade framåt. Spottloskorna yrde, från människor han en gång försökt tukta, få att se honom som en ledare, lägga under sina fötter, men nej. Han hade svikit sin plikt, och hans far skulle bli mycket ond på honom, han skulle få brinna länge, även efter att hans hjärta slutat slå, lägre ner än i underjorden. Han skulle aldrig få sitta på sin fars högra sida och peka ut de brinnande offren.

Skriken ökade och han så sin mor, stå med mörk blick och titta på honom. Såg henne höja ett ämbar och kasta innehållet över honom, en kaskad av illaluktande sörja. Hon rörde inte en min, bara stor där som i ett vakum .

Han ställde sig uppe på högen och såg ut mot frihetsstatyn. En pojke i 14 års åldern stod och talade i telefon där, hans bror.

Han strök med sina klumpiga, stora händer över sin flintiga skalle och tänkte tillbaka, på den där ödesdigra dagen, då han raserade möjligheten till sitt herravälde.

Hon var inte smart, hon hade bara varit ett offer. Ett offer för hans lögner, ett offer för hans oskyldiga, äcklade översittaransikte med ett stort ovanligt förmat födelsemärke på den bleka hakan. blåögde platinablondinen med vågigt hår hade trott på honom, som alla andra som såg upp till honom.

-Du är så smart Fredrik..., sa hon och fnittrade till då han rörde hennes ansikte.De låg på hennes köksbord, han lite ovanpå, båda i bara underkläderna. Han kände att nu, idag, äntligen skulle han bli av med sin oskuld, den han ljugit om länge, det enda han riktigt skämdes för. Han kysste henne, passionerat, men ändå utan inre känsla. Detta var ännu ett sätt för honom att lägga världen under sig, som hans far hade befallt honom i drömmen.

Hon petade på hans piercing i ögonbrynet och rörde hans muskulösa armar. Han i sin tur försökte knäppa upp spännet i hennes BH. När han inte direkt lyckades, lade han på sig ett av sina flin som fick alla att bli övertygade om att han nog visste vad han gjorde.

-Nej, inte nu... sa Fredrika och slog bort hans arm.

Han blev helt enkelt förbannad. Nu, skulle han äntligen få vad han ville. Ingen skulle stoppa honom. Han slog till henne med sina knubbiga nävar, en gång till, och en gång till. Han hade länge spelat ishockey, sedan han var fem, och många timmar i gymet hade gjort sitt. Blodet sipprade fram, och hon låg där livlös.

Plötsligt hade hennes far och en av hans vänner kommit in. Två mycket långa och kraftiga män. Fredrik hade försökt bortförklara Fredrikas underliga död, men för första gången i hans liv trodde igen honom, även om han förklarade det hela med en mycket oskyldig blick. Polisen kom och lade ihop två och två, och det gick som det gick.

Han rörde inte en muskel i ansiktet då de tände på högen. Röken steg omkring honom, och människorna ropade. Plötsligt brast allt för honom, och han fick panik, försökte hoppa ner från högen, men flammade upp mitt i hoppet och brann som en lykta. Det sista han såg var människornas oberörda blickar, och för första gången i sitt liv skrek han av ångest. Sedan slutade han kämpa och kände hur han bet av sin tunga.